Veckorapport 50 Projektarbete

Projektarbete inom Reggio Emilia ska utgå från ett samspel, utbyte av tankar och idéer, barnens frågor. Det ska bli ett lustfyllt samspel där barnen får pröva, testa och utforska. Det är viktigt med utmaningar och inspiration både för barnen och de vuxna. Kraften och intresset hämtar man hos barnen. Det är därför man oftast bör starta projekt som barnen har visat sitt intresse för annars finns det stora risker att det inte blir något projekt som är lustfullt. Ett sätt att starta projekt är att samtala och observera barnen för att upptäcka vilket intresse som finns. Lyssna på barnens diskussioner för att få barnens perspektiv. Det är viktigt med det deliberativa samtalet - att det råder en ömsesidighet varandra emellan. Att man byter åsikter, lyssnar och att den vuxna i samtalet med barn inte dränker dem i sakkunskap, fakta eller frågor, utan att man faktiskt byter erfarenheter med varandra, ett samspel, en delaktighet.

Kunskap är inget entydigt begrepp utan det kommer till uttryck genom olika former av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet under samspel, genom det deliberativa samspelet och genom olika uttrycksformer som drama, rytmik, dans, bild, musik och gestaltning. Olika tillgängliga kunskapsformer skapar en helhet. Kunskap skapas i process med andra. Att man prövar och tänker på olika sätt. I ett projekt kan man föra in en mängd olika delar, tankar, material, känslor, uttrycksformer, teknik, matematik, konstruktion.

Pedagogisk dokumentation är både retrospektiv men framför allt prospektiv - syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet. Att aktivt analysera för att synliggöra delar som vi står mitt i, få en ny förståelse, föra utvecklingen framåt och göra lärandet synligt. Vi får inte glömma bort nuet, där vi befinner oss precis just nu, mellan vad som har varit och framtiden.

Egen skapande uppgift 2

Praktik: Barnen har satt sig ner vid ett bord och ska få pröva på Lera. Vi har förberett ett bord med varsin lerbit och en massa grenar. Två barn är i tre års åldern, en är fem och ett barn är i 2 års åldern och de barnet har aldrig prövat på lera innan däremot play-doo. De lite större barnen börjar genast att skapa föremål som båt, kaka, träd med pinnarna. Det minsta barnet börjar först med att bara titta på de andra men rätt snabbt, bara efter någon minut, nyper han loss en liten bit som han sedan trycker ner i bordet med tummen eller pekfingret. Han trycker och trycker, han tittar sig omkring på de andra barnen runt bordet, på sakerna runt omkring honom, på paddan (menar Ipad) som spelar in honom. Barn kommer fram och frågar vad vi gör och när det är deras tur. Sen går barnet över till den stora klumpen och klämmer och känner, en större bit lossnar, men barnet fortsätter fast nu stereo. Med ena handen arbetar han med den lilla smulan samtidigt klämmer han på biten som trillade av. Barnet släpper nu bitarna och tittar runt på de andra barnen som nyss har kommit in i lekhallen och som börjar bygga med Nopper. Ett barn kommer fram och frågar vad vi gör i sällskap har hon två ytterliggare barn som bara tittar på. En fröken kommer in och frågar barnet vad han bygger eller gör. Barnet börjar då igen med leran och känner, rullar och klämmer en kort stund. Sen vänder han sig om och tittar på väggen, där ett stort alfabet finns, snurrar om igen mot bordet och tar loss en ny bit som han känner på. Barnet håller nu med ena handen degen och den andra handen drar loss massa små bitar. Han  gräver med pekfingret och får loss bitar som han sedan släpper ner på bordet. Barnet sitter tyst hela tiden men lyssnar på de större barnen vid bordet som pratar om kalas, tårtor, marshmallows. Sen börjar han använda flera fingrar som han gräver ut degen med, han drar loss, tittar på degen, tittar på flickorna, tittar på barnen som är lite längre bort i samma rum som just råkade välta ut en stor låda med leksaker, öronbedövande ljud, i just denna stund i alla fall. De större barnen blir klara och två andra barn slår sig ner, en är fem och den andra är fyra. Nu har barnet stoppat in en pinne mitt i degen som är nu lite tillplattat, han har lyft upp den med båda händerna i luften. Nu kan jag inte hålla emot längre utan jag frågar barnet vad han har gjort, han säger något som jag tyvärr inte uppfattar och jag vågar inte störa genom att fråga igen. Barnet fortsätter med att ha leran med pinnen i uppe i luften. Sen vill den fyraåriga barnet berätta vad den har gjort så jag ägnar mig en kort stund till det barnet innan jag återigen studerar det lilla barnet igen. Nu har han satt ner degen och drar i pinnen, böjer pinnen, pinnen trillar ut och han börjar använda pinnen att rispa/piska/fösa de andra små lerbitarna runt omkring på bordet. När barnet har hållit på en liten stund lägger han ner pinnen, snurrar runt på stolen och säger X leka nu. Allt som allt har nog barnet suttit mellan 20-30 min vid bordet. Barn har kommit och barn har gått.

Dokumentation: 
Jag har filmat och tagit kort med Ipaden under nästan hela tiden barnet satt vid degen. 

Analys och reflektion: 
Jag kände mig inte närvarande trots att jag aldrig lämnade bordet. Jag stod eller satt bredvid fast med en skärm mellan mig och barnen. Jag har filmat tidigare under olika omständigheter så barnen var inte så främmande för det hela och tog ingen större notis om det hela utan det var min egen känsla av distans till barnen. Jag är van att sitta med och också hålla på och prata mycket med barnen under tiden.

Teori/strävansmål: 
Att barnen får möjlighet att möta nya material och utveckla sin förmåga att skapa och konstruera med hjälp av olika slags material och redskap. 

Analys och reflektion inför nästa möte med materialet:
Det hade varit intressant att bara ha barn i samma ålder och som kanske låg mer på samma våglängd i mötet med materialet för att se vad som då hade hänt. Hade han närmat sig materialet på samma sätt, lika fort, vågat lika mycket, vågat ännu mer, suttit lika länge. Massor av frågor kommer fram som man genast vill testa för att få svar. För mig var det en ovan situation att inte själv delta. Frågan är också vad som hade hänt om jag varit mer delaktig själv, hade jag inspirerat eller hämmat. Däremot var det en guldgruva att ha det inspelat man kunde ta en paus, titta, spela om, se nyanser. Jag hade nog inte fått med lika mycket om jag bara suttit bredvid och antecknat. Det ultimata hade nog varit om en kollega hade kunnat spela in och man själv suttit med och antecknat/deltagit/observerat men den möjligheten kommer inte så ofta. 
Jag skulle också velat suttit i en ateljé mer i fred, i ett eget rum, där det inte blir lika mycket spring, att människor kommer och går, nya barn kommer in leker med annat, några hälsar på oss, tittar, pratar. Vi satt också på en plats som det minsta barnet inte brukar vara så ofta, det är inte hans matplats och miljön närmast handlar mycket om språk och matematik och han brukar mer röra sig bland andra platser på förskolan. 
Det var ändå en väldigt härligt känsla att få uppleva barnets första möte med leran och en stor del hade jag nog egentligen missat om jag hade gjort som jag brukar varit mer deltagande och inte som observatör.  

Veckorapport 49

Tema Ljud med Sol Morén

Idag har vi besök ända från Umeå universitet av en konstnär Sol som ingår i ett konstprojekt " estetiska läroprocesser". Syftet med projektet var "att på ett lekfullt sätt undersöka relationen mellan bild och ljud, semiotik och semantik, bildspråk och ljudande språk". Genom associationer lekte barn och studenter fram ett "ljudbildspråk" där bilderna först tolkades till ljud som sedan tolkades tillbaka till nya bilder.

Vi fick sen sätta oss i våra olika basgrupper och hitta på egna sätt att laborera med ljud och bild. Sen fick varje grupp presentera sin idé för de andra och en grupp fick testa idén i praktik. Detta var en intressant lektion som gav inspiration till att ta in ljud till förskolan.

Vår grupp presenterade två idéer:

• Hitta föremål som man egentligen inte associerar med ljud...exempelvis solen, blomma, läppbalsam mm
• Spela in ljud som man inte har någon association till och låt barnen komma med idéer som de sedan får rita, skapa i lera eller själva gestalta. 

Veckorapport 48

Grupparbete i Atelierista 2012-11-29

Vi samlades på min förskola Sånggladabarn och gick runt och tittade och fixade fika sen satte vi oss inne på kontoret och började samtala om frågorna.

Diskussion om projektarbete och ateliern som pedagogisk miljö.

Vilka material och hur kan miljöns utformning bidra till att barns estetiska lärprocesser främjas?

Ickefärdiga material som t.ex återvinningsmaterial och naturmaterial. En föränderlig miljö. Lättillgängligt material som är tydligt strukturerat. En rikedom av material för att barnens tankar och idéer ska kunna genomföras i praktiken. Om resurserna finns så ska det vara material med kvalitet. Barnen ska kunna skapa själva utan färdiga mallar. Ateliern ska vara en plats där barnen kan mötas och den ska vara öppen och bjuda på samspel.


Vilket förhållningssätt krävs av atelieristan/pedagogen för att barns processer blir levande?

Tillåtande och öppet förhållningssätt. Dock med en tydlig struktur. Barnen måste samarbeta och lyssna på varandra. De måste också respektera miljön och följa de regler som gäller i ateliern. T.ex är det inte tillåtet att förstöra det som andra barn skapar eller att medvetet slösa på materialet. Pedagogen ska lyssna in barnen och ställa frågor som kan utmana barnen och hjälpa dom vidare i skapandeprocessen. Pedagogen ska hjälpa barnen att diskutera och få syn på varandras sätt att tänka. Diskussionerna som barnen har är viktiga för att barnen ska bli kreativa och få förståelse för att det kan finnas olika lösningar på ett problem.


Hur kan man använda pedagogisk dokumentation som ett verktyg för att arbeta med ett bildpedagogiskt projekt?

Bilder kan fungera på olika sätt, som t.ex inspiration för andra barn. De kan också fungera som hjälp för pedagogerna att följa processen och att visa för barnen och föräldrarna vad som hänt. De kan också användas i en slutdokumentation som visar vad barnen arbetat med under projektets gång. Utöver bilder är det också viktigt att följa barnens tankar och funderingar genom t.ex. Anteckningar eller inspelningar. En dokumentation blir inte pedagogisk förrän det skett en reflektion kring det insamlade materialet.

Veckorapport 46

Projektarbete i Reggio Emilia. Lärare Pernilla Mårtensson
Pernilla började med att ta upp det deliberativa samtalet - att det råder en ömsesidighet varandra emellan, att man byter åsikter, lyssnar och att den vuxna i samtalet med barn inte dränker dem i frågor. 

Projektarbete ska utgå från barnens frågor, det ska bli ett lustfyllt lärande där barnen vill pröva och utforska. Något som man också arbetar mycket med inom Reggio Emilia är preprojekt där det pågår en diskussion mellan pedagoger-barn-föräldrar. Preprojekt ingår i projektet och sätter titeln på projektet. Ett sätt att närma sig projektet. Det är viktigt att låta barnen bestämma vad projektet ska handla om och dess rubrik. Projekt inom R.E är mer rörligt, man kan mer se den mer som olika delar av ett paraply. 


sammanhang             reflektion              skillnad              nyfikenhet

           kommunikation              social handling         glädje

                                          PROJEKT

möjligheter            relationer             miljö                 synliggöra

           omgivning                     grupp             individ


Lärandegrupper har det gemensamt att de fokuserar på hur man lär sig i grupp. Försöka förstå hur andras förståelse utvecklas och förändras. När individer deltar i sådana här grupper börjar de se gruppen som ett sätt att stödja den individuella kompetensen och individuella upptäckter. De lär sig att varje persons unika karaktär gynnas av och får värde i en dialog med andra. 

Tydliga rum med tydliga budskap bidrar till utveckling och lärande. Det kunde man se tydligt i den Reggio film som Pernilla visade oss, vilket var oerhört inspirerande. Den visade hur en dag på deras förskola kunde se ut. Pedagogerna ansvarar för var sitt rum och stannar kvar i rummet medan barnen förflyttar sig. Olika rum hade tydliga stationer och de var även uppdelade efter ålder förutom vissa gemensamma ytor som ateljen, rörelserum . Det var stora härliga fönster mellan rummen så barnen kunde tydligt se varandra och bli delaktiga i olika händelser. Både betrakta och bli betraktad. Barnen fick verkligen möjlighet att utforska och känna på materialen även känsligare instrument som gitarr och fiol. De använde sig mycket av återvinningsmaterial, bygg och vardagliga hushållsföremål.

Kunskap är inget entydigt begrepp utan det kommer till uttryck genom olika former av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet under samspel, genom deliberativa samspel och genom olika uttrycksformer som drama, rytmik, dans, bild, musik och gestaltning. Olika tillgängliga kunskapsformer skapar en helhet. Kunskap skapas i process med andra. Att man prövar och tänker på olika sätt. 

Dokumentation är enbart retrospektiv - det här gjorde vi. Pedagogisk dokumentation är både retrospektiv men framförallt prospektiv - syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet. Att aktivt analysera för att synliggöra delar som vi står mitt i, få en ny förståelse, föra utvecklingen framåt och göra lärandet synligt. Pernilla sa också glöm ej mellanrummen. Vad hon menar vet jag inte men kanske att vi inte får glömma bort nuet, precis där vi befinner oss just nu, mellan vad som har varit och framtiden.

Egen skapande uppgift 1

Vi har fått i uppgift av vår lärare att fundera på vilka material vi känner oss bekväma med och vilka material vi inte känner oss bekväma med. De material vi upplevde av inte kände oss bekväma med skulle vi nu utmana, testa och prova på tills man kom överens med dem.

Jag har ju visat materialöversikten tidigare (se vecka 40) och kände då att jag skulle vilja pröva på hönsnät, papier-maché, sågspån, metall och cement. Men jag började faktiskt att testa något som inte stod på listan eller som jag hade tänkt på innan, nämligen stearin. Under en tjejträff så berättade jag om min skapande uppgift och en av tjejerna där berättade att när hon var liten brukade hon och hennes mormor droppa stearin på serieteckningar för när stearinet hade stelnat så fick man en avbild av serierutan på stearinet. Jag kände genast att detta måste jag testa, så på kvällen efter gick jag in i barnens rum, tog en Kalle Anka och började droppa stearin. Det var varmt och stearinet droppade fort, jag kände mig lite busig, att jag gjorde något man inte får göra. Man är ju uppvuxen med förmaningen att "lek inte med elden" eller tändstickorna. Lite samma känsla hade jag vid Röda sten när vi målade med gatukritorna, lite "olaglig". Barnen kom nyfiket och undrade vad jag gjorde...något ni absolut inte får göra utan en vuxen!

Det gick inte alls bra med Kalle Anka tidningen, det blev ingen avbild, kanske har tidningens kvalité ändras sen min kompis var liten. Jag kände att jag måste testa mer det var ju kul att elda och jag ville ju lyckas. Så jag tog en reklamtidningen som i kvalité påminner om Göteborgs-Posten. Man kan nästan känna doften av trycksvärtan eller i alla fall få spår på händerna av den. Den här gången gick de faktiskt bättre, det blev en avbild även om den var svag och spegelvänd, vad hade jag trott????

Men stearinet hade väckt mer känslor så jag droppade helt enkelt stearinet runt, tog två färger, och fick till en stearinfjäril. Det blev faktiskt ganska vackert, en vaxad känsla och tredimensionell.

Nästa material jag satte händerna i blev faktiskt gips. Jag kom på att jag har inte testat gips eller gipsbindor sen förskollelinjen och det är rätt många år sedan, hur många får ni inte veta. Så det var bara att ta fram skapar duken som vi alltid använder när vi ska kleta och kladda.

Första gången gick det så där, det blev bara en hårdklump av det hela och det stelnade på två minuter. Aj, aj, aj! Det vara bara att börja om men först ett hårt städande av den första smeten som hade fastnat som berget. 

Nästa gång gick det bra. Jag tog sådant vi hade hemma, sandformar, knäckformar, chokladformar, muffinsformar och en pepparkaksform. Pepparkaksformen gick inte alls, även om jag försökte lägga en tyngd på för att hålla den nere så rann det ut längs sidorna, denna smet blev istället en liten ängeltavla. Knäckformarna i papper blev också sådär, de tyngdes ner för mycket på sidorna trots jag hade satt flera formar ihop. Muffinsformen i metall gick däremot bra och sandformarna förutom sjöhästen för den var för liten och klen på vissa ställen så jag fick inte ut gipset utan att ha sönder den. Det var en spännande process att se den stelna, fascinerande och roligt. Som att vänta på något gott. 

Jag kände att jag inte riktigt var klar än med gipset än, jag hade ju gipsbindorna kvar. Hemma hos min mamma har det stått en liten hand från när jag själv gick på förskolan, nu ville jag testa att göra en hand. Jag frågade först mina barn om de ville göra en hand men det ville de inte men de ville gärna titta på och känna. Jag började med att ta på mig en Latexhandske och linda de blöta bindorna som jag hade klippt i 15 cm långa bitar runt min hand. Det var klibbigt och gott, vattnet var ljummet och gipset blev väldigt mjukt fort. Det var svårt med en hand ibland om gipsremsorna vek sig att räta ut dem igen, där hade det nog varit lättare att göra någon annans hand eller ha en assistent. Efter det hade fått stelna en liten stund, ca 5 min klippte vi en liten skåra så jag kunde få ut min hand. Skåran lagade jag med en bit remsa. 

 

Efter gipset gick jag på papier-maché. Detta är ett material som jag inte har arbetat med på säkert 15 år. Jag tog först hönsnät som jag klippte av i bitar och försökte forma till korv och bröd. Inte för att jag är hungrig eller älskar korv utanför att på min förskola har vi fått en jättefin liten korvkiosk av en av våra familjer som de har byggt själva. Tänkte att det kunde bli kul att få lite korv och bröd till kiosken. Min son som hade tittat på Filofix ville klä in en ballong. Så det slutade med att vi satt där på var sin sida om bordet och kletade. Materialet kändes kletigt och kallt men inte ovänligt. Vi kom fram till att det räckte att bara doppa ner händerna i tapetklistret och bara stryka på än att doppa hela pappret för då det blev så himla mycket tapetklister och pappret dröp av tapetklister. Min son påpekade flera gånger att detta var ju riktigt roligt att göra och jag kan bara hålla med. Hönsnätet var taggigt och jag tror att om jag hade haft någon ståltråd så hade det kunnat underlättat att forma till det.

Det är ju helt enkelt underbart att få arbeta med olika material. Jag känner mig glad och avslappnad på samma gång. För mig är det som en slags meditation att bara få sitta och ta in materialet, jobba under tystnad och få arbeta med händerna. Jag får en sådan känsla av frid tillsammans med ett lyckorus. Det man känner spontant är ju också varför man inte arbetar mer med sådant här material med barnen! Då mina barn har varit med under hela tiden så känner man ju också att det är inte hela världen om man inte känner till ett material innan för då ges man ju möjligheten att istället upptäcka den ihop med barnen.

                                                             



Jag upplever att det är svårt att bryta gamla vanor, att inte visa eller ge förslag till barnen på vad de kan göra utan istället ge dem möjligheter att hitta sina egna vägar. Jag trivs med att sitta och arbeta tillsammans med barnen och då blir det ju lätt att de ser eller frågar vad jag gör. Sist för några dagar sen på min förskola när vi kände på lera så filmade jag istället vad barnen gjorde och pratade om men då kände jag mig faktiskt lite distanserad ifrån dem som att det fanns en barriär emellan oss.

Jag skulle vilja fortsätta med att prova på cement, jag har upptäckt att jag gillar när det blir kladdigt och det stelnar. Sen att pröva sågspån och metall.    

Veckorapport 45

Dokumentation kring projektarbete
med Mia Andersson

Idag på vår föreläsning fick vi bland annat lära oss skillnaden mellan vanlig dokumentation och pedagogisk dokumentation. En vanlig dokumentation är när vi bara presenterar barnens skapande, sätter upp en teckning på väggen medan pedagogisk dokumentation alltid börjar med ett aktivt lyssnande. Man sätter inte bara upp teckningen på väggen utan man återkopplar till barnen och samtalar om teckningen, kanske fördjupar sig, skapar något nytt där man på nytt reflekterar runt dokumentationen och så fortsätter det. En viktig tanke för pedagogen är att fundera över "Vilka frågor ska man ställa till barnen under processen för att få dem att reflektera". Det forskande barnet måste mötas av en forskande pedagog. Det är viktigt att komma ihåg att ta med barnens berättelser i dokumentationen.

Gunilla Dahlberg har formulerat pedagogisk dokumentation ska synliggöra och sätta fart på processen.

Några andra tänkvärda ord är att:

"Värdet av att se dokumentation som en handling av demokrati och delaktighet"
                                                            Daniela Lanzi, sommarsymposiet 2011

Mia hade med sig mycket inspirerande material att titta på och man kan verkligen göra dokumentationen så tilltalande och vackert. 

Temat ska komma från barnen! Vi måste undersöka, lyssna vad barnen är intresserade av. De vuxna kanske bestämmer ingången och har en tanke men i relation med vad barnen gör blir temat till. Kunskap och mening uppstår när barnen gör erfarenhet tillsammans. Man kan sätta upp bilder, exempelvis på byggnader för att ge inspiration. Om en process finns i händerna genom att man tidigare har byggt med material, skapat med lera så blir målningarna blir mer utvecklade.