Veckorapport 50 Projektarbete

Projektarbete inom Reggio Emilia ska utgå från ett samspel, utbyte av tankar och idéer, barnens frågor. Det ska bli ett lustfyllt samspel där barnen får pröva, testa och utforska. Det är viktigt med utmaningar och inspiration både för barnen och de vuxna. Kraften och intresset hämtar man hos barnen. Det är därför man oftast bör starta projekt som barnen har visat sitt intresse för annars finns det stora risker att det inte blir något projekt som är lustfullt. Ett sätt att starta projekt är att samtala och observera barnen för att upptäcka vilket intresse som finns. Lyssna på barnens diskussioner för att få barnens perspektiv. Det är viktigt med det deliberativa samtalet - att det råder en ömsesidighet varandra emellan. Att man byter åsikter, lyssnar och att den vuxna i samtalet med barn inte dränker dem i sakkunskap, fakta eller frågor, utan att man faktiskt byter erfarenheter med varandra, ett samspel, en delaktighet.

Kunskap är inget entydigt begrepp utan det kommer till uttryck genom olika former av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet under samspel, genom det deliberativa samspelet och genom olika uttrycksformer som drama, rytmik, dans, bild, musik och gestaltning. Olika tillgängliga kunskapsformer skapar en helhet. Kunskap skapas i process med andra. Att man prövar och tänker på olika sätt. I ett projekt kan man föra in en mängd olika delar, tankar, material, känslor, uttrycksformer, teknik, matematik, konstruktion.

Pedagogisk dokumentation är både retrospektiv men framför allt prospektiv - syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet. Att aktivt analysera för att synliggöra delar som vi står mitt i, få en ny förståelse, föra utvecklingen framåt och göra lärandet synligt. Vi får inte glömma bort nuet, där vi befinner oss precis just nu, mellan vad som har varit och framtiden.

Egen skapande uppgift 2

Praktik: Barnen har satt sig ner vid ett bord och ska få pröva på Lera. Vi har förberett ett bord med varsin lerbit och en massa grenar. Två barn är i tre års åldern, en är fem och ett barn är i 2 års åldern och de barnet har aldrig prövat på lera innan däremot play-doo. De lite större barnen börjar genast att skapa föremål som båt, kaka, träd med pinnarna. Det minsta barnet börjar först med att bara titta på de andra men rätt snabbt, bara efter någon minut, nyper han loss en liten bit som han sedan trycker ner i bordet med tummen eller pekfingret. Han trycker och trycker, han tittar sig omkring på de andra barnen runt bordet, på sakerna runt omkring honom, på paddan (menar Ipad) som spelar in honom. Barn kommer fram och frågar vad vi gör och när det är deras tur. Sen går barnet över till den stora klumpen och klämmer och känner, en större bit lossnar, men barnet fortsätter fast nu stereo. Med ena handen arbetar han med den lilla smulan samtidigt klämmer han på biten som trillade av. Barnet släpper nu bitarna och tittar runt på de andra barnen som nyss har kommit in i lekhallen och som börjar bygga med Nopper. Ett barn kommer fram och frågar vad vi gör i sällskap har hon två ytterliggare barn som bara tittar på. En fröken kommer in och frågar barnet vad han bygger eller gör. Barnet börjar då igen med leran och känner, rullar och klämmer en kort stund. Sen vänder han sig om och tittar på väggen, där ett stort alfabet finns, snurrar om igen mot bordet och tar loss en ny bit som han känner på. Barnet håller nu med ena handen degen och den andra handen drar loss massa små bitar. Han  gräver med pekfingret och får loss bitar som han sedan släpper ner på bordet. Barnet sitter tyst hela tiden men lyssnar på de större barnen vid bordet som pratar om kalas, tårtor, marshmallows. Sen börjar han använda flera fingrar som han gräver ut degen med, han drar loss, tittar på degen, tittar på flickorna, tittar på barnen som är lite längre bort i samma rum som just råkade välta ut en stor låda med leksaker, öronbedövande ljud, i just denna stund i alla fall. De större barnen blir klara och två andra barn slår sig ner, en är fem och den andra är fyra. Nu har barnet stoppat in en pinne mitt i degen som är nu lite tillplattat, han har lyft upp den med båda händerna i luften. Nu kan jag inte hålla emot längre utan jag frågar barnet vad han har gjort, han säger något som jag tyvärr inte uppfattar och jag vågar inte störa genom att fråga igen. Barnet fortsätter med att ha leran med pinnen i uppe i luften. Sen vill den fyraåriga barnet berätta vad den har gjort så jag ägnar mig en kort stund till det barnet innan jag återigen studerar det lilla barnet igen. Nu har han satt ner degen och drar i pinnen, böjer pinnen, pinnen trillar ut och han börjar använda pinnen att rispa/piska/fösa de andra små lerbitarna runt omkring på bordet. När barnet har hållit på en liten stund lägger han ner pinnen, snurrar runt på stolen och säger X leka nu. Allt som allt har nog barnet suttit mellan 20-30 min vid bordet. Barn har kommit och barn har gått.

Dokumentation: 
Jag har filmat och tagit kort med Ipaden under nästan hela tiden barnet satt vid degen. 

Analys och reflektion: 
Jag kände mig inte närvarande trots att jag aldrig lämnade bordet. Jag stod eller satt bredvid fast med en skärm mellan mig och barnen. Jag har filmat tidigare under olika omständigheter så barnen var inte så främmande för det hela och tog ingen större notis om det hela utan det var min egen känsla av distans till barnen. Jag är van att sitta med och också hålla på och prata mycket med barnen under tiden.

Teori/strävansmål: 
Att barnen får möjlighet att möta nya material och utveckla sin förmåga att skapa och konstruera med hjälp av olika slags material och redskap. 

Analys och reflektion inför nästa möte med materialet:
Det hade varit intressant att bara ha barn i samma ålder och som kanske låg mer på samma våglängd i mötet med materialet för att se vad som då hade hänt. Hade han närmat sig materialet på samma sätt, lika fort, vågat lika mycket, vågat ännu mer, suttit lika länge. Massor av frågor kommer fram som man genast vill testa för att få svar. För mig var det en ovan situation att inte själv delta. Frågan är också vad som hade hänt om jag varit mer delaktig själv, hade jag inspirerat eller hämmat. Däremot var det en guldgruva att ha det inspelat man kunde ta en paus, titta, spela om, se nyanser. Jag hade nog inte fått med lika mycket om jag bara suttit bredvid och antecknat. Det ultimata hade nog varit om en kollega hade kunnat spela in och man själv suttit med och antecknat/deltagit/observerat men den möjligheten kommer inte så ofta. 
Jag skulle också velat suttit i en ateljé mer i fred, i ett eget rum, där det inte blir lika mycket spring, att människor kommer och går, nya barn kommer in leker med annat, några hälsar på oss, tittar, pratar. Vi satt också på en plats som det minsta barnet inte brukar vara så ofta, det är inte hans matplats och miljön närmast handlar mycket om språk och matematik och han brukar mer röra sig bland andra platser på förskolan. 
Det var ändå en väldigt härligt känsla att få uppleva barnets första möte med leran och en stor del hade jag nog egentligen missat om jag hade gjort som jag brukar varit mer deltagande och inte som observatör.