Veckorapport 46

Projektarbete i Reggio Emilia. Lärare Pernilla Mårtensson
Pernilla började med att ta upp det deliberativa samtalet - att det råder en ömsesidighet varandra emellan, att man byter åsikter, lyssnar och att den vuxna i samtalet med barn inte dränker dem i frågor. 

Projektarbete ska utgå från barnens frågor, det ska bli ett lustfyllt lärande där barnen vill pröva och utforska. Något som man också arbetar mycket med inom Reggio Emilia är preprojekt där det pågår en diskussion mellan pedagoger-barn-föräldrar. Preprojekt ingår i projektet och sätter titeln på projektet. Ett sätt att närma sig projektet. Det är viktigt att låta barnen bestämma vad projektet ska handla om och dess rubrik. Projekt inom R.E är mer rörligt, man kan mer se den mer som olika delar av ett paraply. 


sammanhang             reflektion              skillnad              nyfikenhet

           kommunikation              social handling         glädje

                                          PROJEKT

möjligheter            relationer             miljö                 synliggöra

           omgivning                     grupp             individ


Lärandegrupper har det gemensamt att de fokuserar på hur man lär sig i grupp. Försöka förstå hur andras förståelse utvecklas och förändras. När individer deltar i sådana här grupper börjar de se gruppen som ett sätt att stödja den individuella kompetensen och individuella upptäckter. De lär sig att varje persons unika karaktär gynnas av och får värde i en dialog med andra. 

Tydliga rum med tydliga budskap bidrar till utveckling och lärande. Det kunde man se tydligt i den Reggio film som Pernilla visade oss, vilket var oerhört inspirerande. Den visade hur en dag på deras förskola kunde se ut. Pedagogerna ansvarar för var sitt rum och stannar kvar i rummet medan barnen förflyttar sig. Olika rum hade tydliga stationer och de var även uppdelade efter ålder förutom vissa gemensamma ytor som ateljen, rörelserum . Det var stora härliga fönster mellan rummen så barnen kunde tydligt se varandra och bli delaktiga i olika händelser. Både betrakta och bli betraktad. Barnen fick verkligen möjlighet att utforska och känna på materialen även känsligare instrument som gitarr och fiol. De använde sig mycket av återvinningsmaterial, bygg och vardagliga hushållsföremål.

Kunskap är inget entydigt begrepp utan det kommer till uttryck genom olika former av fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet under samspel, genom deliberativa samspel och genom olika uttrycksformer som drama, rytmik, dans, bild, musik och gestaltning. Olika tillgängliga kunskapsformer skapar en helhet. Kunskap skapas i process med andra. Att man prövar och tänker på olika sätt. 

Dokumentation är enbart retrospektiv - det här gjorde vi. Pedagogisk dokumentation är både retrospektiv men framförallt prospektiv - syftar till att föra den pedagogiska arbetsprocessen framåt samt att förändra och utveckla det pedagogiska arbetet. Att aktivt analysera för att synliggöra delar som vi står mitt i, få en ny förståelse, föra utvecklingen framåt och göra lärandet synligt. Pernilla sa också glöm ej mellanrummen. Vad hon menar vet jag inte men kanske att vi inte får glömma bort nuet, precis där vi befinner oss just nu, mellan vad som har varit och framtiden.

Egen skapande uppgift 1

Vi har fått i uppgift av vår lärare att fundera på vilka material vi känner oss bekväma med och vilka material vi inte känner oss bekväma med. De material vi upplevde av inte kände oss bekväma med skulle vi nu utmana, testa och prova på tills man kom överens med dem.

Jag har ju visat materialöversikten tidigare (se vecka 40) och kände då att jag skulle vilja pröva på hönsnät, papier-maché, sågspån, metall och cement. Men jag började faktiskt att testa något som inte stod på listan eller som jag hade tänkt på innan, nämligen stearin. Under en tjejträff så berättade jag om min skapande uppgift och en av tjejerna där berättade att när hon var liten brukade hon och hennes mormor droppa stearin på serieteckningar för när stearinet hade stelnat så fick man en avbild av serierutan på stearinet. Jag kände genast att detta måste jag testa, så på kvällen efter gick jag in i barnens rum, tog en Kalle Anka och började droppa stearin. Det var varmt och stearinet droppade fort, jag kände mig lite busig, att jag gjorde något man inte får göra. Man är ju uppvuxen med förmaningen att "lek inte med elden" eller tändstickorna. Lite samma känsla hade jag vid Röda sten när vi målade med gatukritorna, lite "olaglig". Barnen kom nyfiket och undrade vad jag gjorde...något ni absolut inte får göra utan en vuxen!

Det gick inte alls bra med Kalle Anka tidningen, det blev ingen avbild, kanske har tidningens kvalité ändras sen min kompis var liten. Jag kände att jag måste testa mer det var ju kul att elda och jag ville ju lyckas. Så jag tog en reklamtidningen som i kvalité påminner om Göteborgs-Posten. Man kan nästan känna doften av trycksvärtan eller i alla fall få spår på händerna av den. Den här gången gick de faktiskt bättre, det blev en avbild även om den var svag och spegelvänd, vad hade jag trott????

Men stearinet hade väckt mer känslor så jag droppade helt enkelt stearinet runt, tog två färger, och fick till en stearinfjäril. Det blev faktiskt ganska vackert, en vaxad känsla och tredimensionell.

Nästa material jag satte händerna i blev faktiskt gips. Jag kom på att jag har inte testat gips eller gipsbindor sen förskollelinjen och det är rätt många år sedan, hur många får ni inte veta. Så det var bara att ta fram skapar duken som vi alltid använder när vi ska kleta och kladda.

Första gången gick det så där, det blev bara en hårdklump av det hela och det stelnade på två minuter. Aj, aj, aj! Det vara bara att börja om men först ett hårt städande av den första smeten som hade fastnat som berget. 

Nästa gång gick det bra. Jag tog sådant vi hade hemma, sandformar, knäckformar, chokladformar, muffinsformar och en pepparkaksform. Pepparkaksformen gick inte alls, även om jag försökte lägga en tyngd på för att hålla den nere så rann det ut längs sidorna, denna smet blev istället en liten ängeltavla. Knäckformarna i papper blev också sådär, de tyngdes ner för mycket på sidorna trots jag hade satt flera formar ihop. Muffinsformen i metall gick däremot bra och sandformarna förutom sjöhästen för den var för liten och klen på vissa ställen så jag fick inte ut gipset utan att ha sönder den. Det var en spännande process att se den stelna, fascinerande och roligt. Som att vänta på något gott. 

Jag kände att jag inte riktigt var klar än med gipset än, jag hade ju gipsbindorna kvar. Hemma hos min mamma har det stått en liten hand från när jag själv gick på förskolan, nu ville jag testa att göra en hand. Jag frågade först mina barn om de ville göra en hand men det ville de inte men de ville gärna titta på och känna. Jag började med att ta på mig en Latexhandske och linda de blöta bindorna som jag hade klippt i 15 cm långa bitar runt min hand. Det var klibbigt och gott, vattnet var ljummet och gipset blev väldigt mjukt fort. Det var svårt med en hand ibland om gipsremsorna vek sig att räta ut dem igen, där hade det nog varit lättare att göra någon annans hand eller ha en assistent. Efter det hade fått stelna en liten stund, ca 5 min klippte vi en liten skåra så jag kunde få ut min hand. Skåran lagade jag med en bit remsa. 

 

Efter gipset gick jag på papier-maché. Detta är ett material som jag inte har arbetat med på säkert 15 år. Jag tog först hönsnät som jag klippte av i bitar och försökte forma till korv och bröd. Inte för att jag är hungrig eller älskar korv utanför att på min förskola har vi fått en jättefin liten korvkiosk av en av våra familjer som de har byggt själva. Tänkte att det kunde bli kul att få lite korv och bröd till kiosken. Min son som hade tittat på Filofix ville klä in en ballong. Så det slutade med att vi satt där på var sin sida om bordet och kletade. Materialet kändes kletigt och kallt men inte ovänligt. Vi kom fram till att det räckte att bara doppa ner händerna i tapetklistret och bara stryka på än att doppa hela pappret för då det blev så himla mycket tapetklister och pappret dröp av tapetklister. Min son påpekade flera gånger att detta var ju riktigt roligt att göra och jag kan bara hålla med. Hönsnätet var taggigt och jag tror att om jag hade haft någon ståltråd så hade det kunnat underlättat att forma till det.

Det är ju helt enkelt underbart att få arbeta med olika material. Jag känner mig glad och avslappnad på samma gång. För mig är det som en slags meditation att bara få sitta och ta in materialet, jobba under tystnad och få arbeta med händerna. Jag får en sådan känsla av frid tillsammans med ett lyckorus. Det man känner spontant är ju också varför man inte arbetar mer med sådant här material med barnen! Då mina barn har varit med under hela tiden så känner man ju också att det är inte hela världen om man inte känner till ett material innan för då ges man ju möjligheten att istället upptäcka den ihop med barnen.

                                                             



Jag upplever att det är svårt att bryta gamla vanor, att inte visa eller ge förslag till barnen på vad de kan göra utan istället ge dem möjligheter att hitta sina egna vägar. Jag trivs med att sitta och arbeta tillsammans med barnen och då blir det ju lätt att de ser eller frågar vad jag gör. Sist för några dagar sen på min förskola när vi kände på lera så filmade jag istället vad barnen gjorde och pratade om men då kände jag mig faktiskt lite distanserad ifrån dem som att det fanns en barriär emellan oss.

Jag skulle vilja fortsätta med att prova på cement, jag har upptäckt att jag gillar när det blir kladdigt och det stelnar. Sen att pröva sågspån och metall.    

Veckorapport 45

Dokumentation kring projektarbete
med Mia Andersson

Idag på vår föreläsning fick vi bland annat lära oss skillnaden mellan vanlig dokumentation och pedagogisk dokumentation. En vanlig dokumentation är när vi bara presenterar barnens skapande, sätter upp en teckning på väggen medan pedagogisk dokumentation alltid börjar med ett aktivt lyssnande. Man sätter inte bara upp teckningen på väggen utan man återkopplar till barnen och samtalar om teckningen, kanske fördjupar sig, skapar något nytt där man på nytt reflekterar runt dokumentationen och så fortsätter det. En viktig tanke för pedagogen är att fundera över "Vilka frågor ska man ställa till barnen under processen för att få dem att reflektera". Det forskande barnet måste mötas av en forskande pedagog. Det är viktigt att komma ihåg att ta med barnens berättelser i dokumentationen.

Gunilla Dahlberg har formulerat pedagogisk dokumentation ska synliggöra och sätta fart på processen.

Några andra tänkvärda ord är att:

"Värdet av att se dokumentation som en handling av demokrati och delaktighet"
                                                            Daniela Lanzi, sommarsymposiet 2011

Mia hade med sig mycket inspirerande material att titta på och man kan verkligen göra dokumentationen så tilltalande och vackert. 

Temat ska komma från barnen! Vi måste undersöka, lyssna vad barnen är intresserade av. De vuxna kanske bestämmer ingången och har en tanke men i relation med vad barnen gör blir temat till. Kunskap och mening uppstår när barnen gör erfarenhet tillsammans. Man kan sätta upp bilder, exempelvis på byggnader för att ge inspiration. Om en process finns i händerna genom att man tidigare har byggt med material, skapat med lera så blir målningarna blir mer utvecklade.